GOTT NYTT ÅR 2011

Med dessa vilt växande

amaryllis i Kibunzi, Kongo, vill jag önska er alla ett Gott Nytt År 2011!

Året har varit intensivt för oss alla, på olika sätt beroende på var i världen vi är bosatta. Det är en utmaning att lära känna människor i andra kulturer och förstå något av de villkor de lever under. Min förhoppning är att vi alla kan bidra till en bättre värld, genom den omsorg vi visar varandra och den skapelse vi är satta att leva i.

En droppe i havet

Tre av mina läkarkollegor från Kongo besökte oss i november i år. De reste därefter till Berlin, för att delta i en internationell kongress, som anordnades av den internationella organisation som studerar och bekämpar Tuberkulos och andra lungsjukdomar. Det var den 41:a kongressen som denna union inbjöd till. 2010 är ett särskilt år för denna union; det är 90 år sedan den skapades och det är 100 år sedan Robert Koch dog. Koch var den läkare som kunde isolera och presentera orsaken till Tuberkulos, bacillen som sedan fick namnet Koch. ”Bacille de Koch”, som vi i Kongo tittar på, efter färgning, i mikroskop med endast solens ljus, som fångas i en snedställd spegel! Den är då vackert färgad i violett.

Mina kollegor skulle i den internationella kongressen presentera det arbete som pågår i Mai Ndombe området och visa på de specifika metoder de tagit fram för att nå bästa resultat; hitta alla smittade, förhindra nya smittofall och erbjuda och övervaka medicinering och behandling av alla diagnostiserade. Jag känner lite av stolthet för att få ha varit med om att påbörja det arbetet de idag står i!

Efter besöket i Berlin, skrev en av dem till mig; det känns som att vårt arbete är endast en droppe i havet. Han listade den information de fått; risk för multiresistenta tuberkulosfall, förekomsten av mediciner, tabletter, som inte innehåller den mängd antibiotika som står på förpackningen och som han anger att deras hemland inte har resurser för att upptäcka vid import. Jag kan förstå att de tappade tron på sin förmåga att bidra till bekämpningen av Tuberkulos, då de hörde om alla problem som finns.

I somras besökte jag Molokai (en av Hawaiis öar) och den f.d. Lepraby, där Fader Damien arbetade på 1800 talet. Han reste dit frivilligt, utan medicinsk utbildning, och blev en medmänniska för alla de leprapatienter som kastats ut från samhället. När jag tidigare läst om hans arbete, har jag ofta frågat mig, till vilken nytta det var, vad kunde han göra, utan all medicinsk kunskap? Nu fick jag se och kunde läsa mera om hans arbete och vilken förändring för människorna hans närvaro bidrog till. Det han gjorde var ytterst lite, med mänskliga mått, ja, egentligen bara en droppe i havet. Men det fick oväntade resultat.

Att visa vänlighet och omsorg, bry sig om dem som saknar allt, kan ibland tyckas som att det inte ger resultat. Vi upplever ibland att det är en droppe i havet och att det lilla vi gör inte förändrar något alls. Men alla uttryck för kärlek i dagens värld är av stort värde och dropparna blir med tiden stora hav!

Låt oss fortsätta att bidra med droppar i de stora hav som finns!

Krokodiler som kamouflage

Krokodiler kan uppenbarligen användas till mycket mera än man först tänker sig! Skinnet, klorna, köttet och kanske tänderna, kan användas på olika sätt. Men så finns denna otydliga uppgift, att kunna avgöra om en kvinna i det inre av Kongo blir gift eller kan föda barn! Och så det senaste; att utnämnas till ansvarig för att ett plan kraschar och 19 personer dör!

Det är med största sannolikhet så, att krokodilen inte hade något att göra med den olycka som inträffade i Bandundu för ca 2 månader sedan. Den fanns ombord, som passagerarna, och utsattes för samma olycka som dem. Allt pekar på att det inte fanns tillräckligt med bränsle i planet och det var den verkliga orsaken till kraschen.

Hur behovet av krokodiler som kamouflage, kommer att se ut i framtiden vet vi inte.

Krokodil och kvinnovåld i Kongo

Så kom nyheten att det plan som kraschade i Bandundu för drygt två månader sedan, gjorde det därför att en krokodil, förvarad i en väska tog sig ut i friheten! Passagerarna blev då rädda och flydde i riktning mot cockpit, varvid planet kantrade och blev omöjligt att manövrera!

Kan detta vara sant? Kan detta verkligen vara orsak till att 19 personer omkom?

Att krokodiler transporteras i flygplan vet alla som bott i det inre av Kongo! Krokodilkött är en eftertraktad delikatess och kan utan problem säljas i huvudstaden. I normalfallet surras gapet med en pinne och rep så att krokodilen inte kan komma loss. Om repet är dåligt eller arbetet inte görs helt perfekt, kan naturligtvis fastsnurrningen lossa. Dessutom brukar den snurrade krokodilen transporteras i lastutrymmet, under passagerarutrymmet. I det aktuella planet fanns krokodilen i en väska, inne i passagerarutrymmet.

Krokodilkött är så gott, att det råder speciella regler om hur det skall hanteras och vilka som får äta det. Det kan tillagas endast av män och även ätas endast av män! Traditionen säger att om en kvinna äter krokodilkött, blir hon inte gift och kommer inte att kunna föda barn! I ett land där kvinnans värde till stor del ligger i om hon är gift och fött barn, är detta en förskräcklig tanke! Alltså äter inte kvinnor krokodilkött och tillagar det inte heller. Samma regel gäller för boaorm, en annan delikatess.

När jag var bosatt långt inne i den tropiska regnskogen och på olika vägar fick en krokodil, ville jag bjuda kvinnorna från byn på festen. ”Vi vet att det är männens påhitt, men vi vågar inte äta krokodil”! Det gick inte att övertala dem.

Om en krokodil var orsak till flygkraschen är naturligtvis svårt att avgöra. Det finns många andra faktorer som skulle kunna vara bidragande och eventuellt orsak.

I gårdagens DN fanns en mycket intressant artikel i Kulturdelen, skriven av Maria Eriksson Baaz och Maria Stern från Göteborgs universitet; ”Våldtäkten som turistattraktion”. Artikeln finns att läsas på nätet: www.dn.se/kultur/kulturdebatt. Jag rekommenderar den! Slutorden i artikeln; ”Kongos våldtagna kvinnor behöver inte fler delegationer och besökare som visar dem sitt medlidande” och senare; ”Bara om vi bejakar det komplexa i situationen…..kan vi identifiera lösningar som gör verklig skillnad”.

Jag önskar att vi alla skulle våga se hur komplext allt är i Kongo och att det inte finns enkla lösningar. Att ensidigt satsa på insatser mot kvinnovåld i östra Kongo och tro att detta är det viktigaste är naivt. Det är att blunda för exempelvis de stora delar av landet som inte har vägar och dit det är omöjligt att komma för att ge vanliga förebyggande hälsovårdsinsatser som ex vaccination mot mässling för barn, förlossningshjälp till gravida och behandling vid malaria och TBC till befolkningen. Det är att blunda för det stora antal barn i landet, som idag inte går i skola och får lära sig läsa och skriva. Det är att blunda för den nya kolonialmakten som breder ut sig och tar initiativet från lokalbefolkningen och därför skapar ett nytt beroende och på sikt mera hat.

Vad kan vi i Sverige bidra med när frågan gäller krokodiler och kvinnovåld i Kongo?

Livets sårbarhet

I Kongo finns inga marginaler, inte när det gäller säkerhet, inte när det gäller trafik, inte när det gäller ekonomi för en familj.

I går fick vi åter nyheter om att detta är en realitet för människorna i Kongo:
Ett flygplan, tillhörande det privata bolaget Filair, på väg från Inongo till Bandundu, för att en fortsätta till Kinshasa, kraschade 2 km från flygfältet i Bandundu. Ombord fanns bl.a. den belgiske ägaren, som också omkom. 19 personer omkom och endast en överlevde, men är allvarligt skadad.

Bland de omkomna finns två personer som ingick i Hälsovårdsteamet i Inongo; André, som arbetade med information om HIV/Aids och Willy, chauffören. Båda har utfört ett fantastiskt arbete och har familjer som nu sörjer.

Familjen och kollegor sörjer. ”Det kommer att bli tomt att fylla tomrummet efter dem”, säger den ansvarige läkaren i Inongo.

Det är väl känt att flygsäkerheten är låg i Kongo. Därför måste flygbolag väljas med omsorg. Tillgången till pengar avgör ibland vilket bolag som väljs, så var det för vår två vänner från Inongo.

Att se hela verkligheten - även det positiva!

125 år efter Berlinkongressen firar 17 länder i Afrika 50 års jubileum av sin självständighet. Kongo är ett av dessa länder. Det är många frågor som inställer sig då man betänker hur det var för 125 år sedan och för 50 år sedan!

De tidningar och nyhetsmedia som uppmärksammat Kongos 50 åriga självständighet den 30 juni i år, beskriver alla ett land i kaos, kris och utan hopp för framtiden! Märkligt! Var finns alla de positiva händelser och alla personer som bär landet framåt? Jag är medveten om att det är en komplicerad och svår situation som landet befinner sig i, men att inte se ett enda positivt värde att lyfta, är inte korrekt!

Titta på hälsovården; av alla länder i centrala Afrika, är det Kongo som har den bästa organisationen och planeringen av förebyggande hälsovårdsinsatser! Detta nämns inte alls.

Titta på den hälsovårdspersonal som valt att stanna kvar i landet, för att arbeta för bättre hälsa för alla; de är kompetenta, de gör ett gott arbete och de slåss för att övertyga oss andra i världen om att det går att göra ett gott arbete med små resurser! Detta nämns inte alls.

Titta på de enskilda människornas uthållighet, tro på sitt land och på en framtid, som även om den inte blev ”strålande” som man hoppades innan valet 2006, de ändå tror på! Detta nämns inte alls.

Titta på (och låt Dig beröras!) av den glädje och värme som människorna utstrålar och den gästfrihet Du möts av som besökare! Detta nämns inte alls.

Märkligt, tycker jag, som ser många positiva händelser och skäl till hopp för framtiden!

Så har Världsbanken och Internationella valutafonden ”gratulerat på 50 årsdagen” med en skuldavskrivning som motsvarar ca 95 miljarder kronor. Beslutet togs den 1 juli, men visst kan man väl tolka det som en senkommen present!? Kanada reserverade sig mot beslutet, men annars var alla positiva till det. (Kanada protesterar p.g.a. en diskussion om gruvrättigheter för ett kanadensiskt företag! Visst vore det intressant att undersöka den frågan!)

Kongos finansminister bedömer att skuldavskrivningen frigör statligt kapital till ”infrastruktur, hälsovård och sociala investeringar”.

Låt oss hoppas att finansministern får rätt! Låt oss våga se det positiva och ge vårt bidrag för att stärka det som behöver stöd!

Självständighet

Den 30 juni skall Kongo fira sin 50 åriga självständighet!

Idag anländer den belgiske kungen till Kinshasa och festligheter planeras. Imorgon, tisdag, är det halv arbetsdag, onsdag och torsdag är båda lediga dagar.

Oppositionen har meddelat att de inte deltar i festligheterna och anger som skäl oklarheter gällande MR kämpen, Floribert Chebeyas död. Han hittades bakbunden och död i sin bil, i Kinshasa den 2 juni. Enligt uppgifter hade han upplevt hot från polisen den senaste tiden. Det sista bud hans hustru fick var att han hade ett möte med en uppsatt polischef, mötet ägde aldrig rum. I lördags, 26 juni, ägde begravningen rum i Kinshasa med många deltagare förutom släkt och vänner. Demonstrationer ägde rum, mot den sittande regeringen, och folket krävde rättvisa.

Samtidigt som detta pågår, har FN påbörjat ”uttåget” ur Kongo. Den första gruppen FN soldater lämnade Kisangani den 16 juni i närvaro av MONUC chefen Alan Doss. Även han lämnar Kongo och ansvaret läggs nu på en annan person. I onsdags, den 23 juni, mötte Alan Doss press och media i Kongo för sista gången. Han höll ett tal och tackade för samarbete med regering och det kongolesiska folket. ”Vi har kommit en god bit på väg, lycka till med resterande avsnitt”.

Hur lång väg man kommit är svårt att bedöma. Vi kan vara överens om att det är en lång sträcka kvar. Det är en förmån att kunna delta i den vandringen och inte bara säga ”Lycka till”. Gemenskap och utbyte av tankar kan ge spår i framtiden.

Konditionsträning - här och där

”Är det här potatisodling?” – Frågan ställdes av en våra besökare från Kongo, då hon stod och tittade på våra blomrabatter, där bl.a. pion och stjärnflocka börjat växa igen efter den kalla vintern.

Innan jag svarade, hann jag tänka att vi kvinnor lever under mycket olika villkor! Med vår gästs referensram borde vi sätta potatis på den mark som omger vårt hus, d.v.s. vår trädgård och gräsmatta! Skulle vi bli lyckligare om vi gjorde så? Kanske, lyckan att äta självproducerat är inte att förakta. Men vi skulle också få problem; var skulle vi förvara all den potatisen under den kommande vintern? Potatisodlarna i trakten skulle inte bli glada om vi alla börjat idka potatisodling i stor skala.

Vår gäst berättade om sin vardag i Kongos inland. Hon hämtar vatten 2 gånger om dagen, en promenad som tar ca 1 timme, alltså två timmars promenad, för att komma hem också. Efter att ha hämtat vatten tidigt på morgonen, ger hon sig iväg till sitt fält, som ligger ca 20 km hemifrån. Till fots går hon dit och hem. Efter några timmars arbete vänder hon hemåt. Hemvägen är tröttsam eftersom hon då bär ved och matvaror i sin ”kitunga”, en korg som bärs på ryggen. De flesta gånger har hon också en börda som bärs på huvudet. När hon kommit hem med sin börda, får hon gå ännu en gång och hämta vatten.

När jag lyssnade på henne, tänkte jag på kvinnor i Sverige som tränar på Gym, joggar eller motionerar på annat sätt. I Sverige tänker vi på vår kondition, vår hälsa och kanske vår figur och det får oss att träna och svettas.

Träningspassen blir i jämförelse med kongolesiska kvinnors dagliga arbete, improduktiva. I Kongo tränar kvinnorna sin kondition samtidigt som de arbetar för att ge familjen mat, odla och hämta vatten. I Sverige tränar vi vår kondition utan annat resultat än just detta, god kondition!

Med dessa tankar vill jag inte påstå att kvinnor i Kongo har bättre kondition än kvinnor i Sverige! Det är många faktorer som påverkar konditionsnivån. Möjlighet till återhämtning, vila, infektioner som påverkar kroppen och den mat vi äter. Men visst är det intressant att jämföra våra olika levnadsvillkor?

FN:s Säkerhetsråd har tagit sitt beslut

Igår den 28 maj, tog Säkerhetsrådet beslut i den delikata frågan om FN:s närvaro i landet.

Landets president har tidigare informerat FN om att det inte längre är önskvärt med FN soldaternas närvaro i landet och att detta beslut bör tas innan den 30 juni i år, då 50 år av självständighet skall firas. De val som äger rum 2011, önskar presidenten skall ske utan FN:s närvaro.

Beslutet som togs i går, innebär att 2000 FN soldater "kan tas bort från de områden där säkerheten tillåter detta". Det beräknas att detta skall kunna ske innan den 30 juni i år.
Däremot beslutades inget om att ta bort resten av FN styrkan i landet, det beslutet sköts upp. FN finns i Kongo sedan 1999 och idag är 20500 man närvarande i landet. Det fattades också ett övergripande beslut om att behålla FN:s närvaro i Kongo till den 30 juni 2011.

Från den 1 juli byter FN styrkan i Kongo namn. Nu heter den MONUC = Mission de l´Organisation des Nations Unies en République Démocratique du Congo. Namnet skall nu ändras till MONUSCO = Mission de l´Organisation des Nations Unies pour la stabilisation de la République Démocratique du Congo. En "stabiliserande" arbetsuppgift tycks ha tillkommit!

Landets folk önskar att FN styrkan stannar över valet nästa år. De uttrycker oro för valresultat och valprocedurer om inte FN finns närvarande. Det finns också oro och frågor kring önskemålen om stöd i hela valprocessen; kommer länder utanför Afrika att ge sitt stöd till Kongo ännu ett val?

FN i Mbandaka

Påskdagen fick FN soldater tillsammans med regeringssoldater visa sin förmåga och kanske också visa att de fortsatt behövs i Kongo.

Två lokala milisgrupper, som ligger i strid med varandra sedan lång tid, hade då gjort angrepp mot flygplatsen i Mbandaka, i försök att belägra den. FN truppen och regeringssoldaterna kunde frita flygplatsen, som nu fungerar som vanligt. Det rapporteras om plundring av lokaler i området. I striderna rapporteras att två FN anställda omkommit och flera civila.

Vad de två milisgrupperna har som syfte med sin verksamhet, är något oklart. Det som anges är att de kämpar för rätten att utöva fiske i området. I alla händelser bedöms dessa strider inte ha något som helst samband med oroligheterna i östra Kongo. Under 2009 dog omkring 100 personer i liknande strider och 200 000 flydde från området.

Igår, torsdag 8 april, besökte premiärministern, Adolphe Muzito, och landets president, Joseph Kabila, Mbandaka och hade, tillsammans med guvernören, möten med stadens ledare.

Mbandaka ligger ca 250 km (fågelvägen) rakt norr om Inongo och striderna har oroat folket i Mai Ndombe distriktet. Det sägs nu vara lugnt i området, men viss oro finns kvar.

Journalister i Kinshasa anger att dessa händelser eventuellt kan bidra till att det ifrågasätts om FN trupperna kan lämna Kongo, något som planeras av president och regering. Det väcks i alla händelser frågor om vilken säkerhet som råder i området och hela landet.

Kongo och FN

Nyheter från Kongo har en tendens att handla om nya strider, nya förstörelser och nya våldtäkter. Någon gång rapporter om epidemier som orsakar många dödsfall. Det är sällan inspirerande läsning.

En nyhet av något större dignitet kom häromdagen; den om att FN skall dra tillbaka sina fredsbevarande trupper från Kongo. Det aktuella mandatet upphör i maj månad. Det återstår att se vad denna nyhet får för effekt på nyhetsinnehållet.

Det anses vara tydligt att landets president inte vill ha kvar FN trupper då nytt presidentval äger rum i slutet av 2011. Myndigheterna i landet vill också att en tidsplan för tillbakadragandet skall vara klar innan 30 juni i år, då 50 år av självständighet skall firas. Redan i slutet av detta år, förväntas det finnas FN soldater enbart i de östra delarna av landet. Alla FN soldater förväntas ha lämnat landet i mitten av 2011.

FN trupper kom till Kongo 1999, efter det att ”Afrikas första Världskrig” började i augusti 2008. Ytterligare sex länder drogs in i striderna och uppskattningsvis fyra miljoner människor har dött p.g.a. konflikten. Striderna upphörde 2003, men i landets östra delar är det fortsatt oroligt.

FN styrkan i Kongo, ca 20509 soldater, är den största fredsbevarande FN styrkan i världen. Den har anklagats för att inte ha klarat av uppdraget, att ha begått brott mot mänskliga rättigheter, för att begå våldtäkter mot kvinnorna i området och för att smuggla guld.

FN:s Säkerhetsråd skall diskutera frågan i april månad.

Internationella kvinnofrigörelsedagen

Igår kväll ringde en god vän från Kinshasa och gratulerade till "Internationella kvinnofrigörelsedagen". Jag hade lite svårt att förstå och frågade vad tanken med detta var. "Har Du glömt, det är ju kvinnornas dag" blev svaret.

Ja, tänkte jag sen, nog kan kvinnorna i Kongo vara i behov av frigörelse!

Enligt "World Health Statistics 2009" dör 1100 kvinnor i Kongo i samband med förlossning som leder till 100 000 levande födda barn. Eller med andra ord; varje timme dör 4 kvinnor i Kongo p.g.a. komplikationer i samband med förlossningen. Andelen nyfödda pojkar som kan förväntas dö innan 5 års ålder är 171 och andelen nyfödda flickor, som föväntas dö innan 5 års ålder är 152. Motsvarande siffra i Sverige är 3!

Andelen läskunniga har minskat de senaste åren, p.g.a. krig, konflikter och strejker bland lärare, och det uppskattas att ca 54 % av kvinnorna kan läsa, medan ca 80 % av männen uppskattas kunna läsa.

Så visst, kvinnor i Kongo behöver frigöras!
Till att slippa våldtäkter som leder till graviditeter.
Till att slippa se sina barn dö en för tidig död.
Till läskunnighet så de kan undgå att bli lurade.

Har vi glömt kvinnornas behov i Kongo?

Jämförelser av Omsorg och Möjligheter till sjukvård

När jag hösten 1987 återvände till Zaire, som landet då hette, fick jag uppleva den speciella omsorg som kongoleser kan ge uttryck för. Jag hade då varit hemma i Sverige ett år, p.g.a. min pappas sjukdom, som slutade med att han dog. Då jag kom tillbaka till mitt arbete i Mimia hälsozon, långt inne i den tropiska regnskogen, fortsatte arbetet som förut. Fyra resor per månad gjordes av ett Hälsovårdsteam bestående av läkare, sjuksköterska, nutritionist och en person, som arbetade speciellt med kvinnor och barn. Resorna utgick från Mimia i tre turer; 10 mil norrut till Bisenge, 6 mil österut till Ipope, 5 mil söderut till Nongenturi och ca 5 mil västerut till Lokolama II. Vi åkte jeep de tre första turerna och båt den sista turen. Det var under resan till Lokolama II, och efter att jag cyklat ytterligare 25 km västerut till Waya, som jag möttes av hövdingens omsorg eller uttryck för respekt för döden. Jag hade hunnit tvätta av mig dammet och svetten och satt och vilade utanför den hydda vi bodde i. Då kom hövdingen gående mot huset, med en korg i handen. Han lämnade den till mig med orden; ”Din pappa har ju dött så det är inte så lätt”. I korgen fanns ananas, ägg och lök. Naturligtvis blev jag rörd, men försökte ge uttryck för min uppskattning.

Senare, då min mamma dog och jag bodde i Sverige, hände följande: Jag fick ett SMS och mail med innehållet: ”På onsdag kväll har vi matanga för Din mamma i Inongo”. Matanga är en sorts likvaka, minnesstund, då man sitter tillsammans och sörjer den som dött, sjunger och någon läser ett Bibelavsnitt och ber. Av mina vänner som visade denna omsorg, hade bara en träffat min mamma vid ett besök i Sverige.

Nu, när vi de senaste månaderna varit drabbade av sjukdom i familjen, har vi fått del av denna fantastiska omsorg. Mail och telefonsamtal, som alla uttryckt omsorg och på olika sätt stöttat oss.

Det är intressant att jämföra med hur vi svenskar i allmänhet beter oss då någon är sjuk eller drabbats av sorg. Det naturliga och direkta uttrycket för omsorg är inte lika självklart i vår kultur.

Att jämföra Kongo och Sverige är i vissa avseenden som att jämföra två ytterligheter!
Inte minst om vi jämför möjligheter till sjukvård! Sjukvård i Kongo innebär oftast, att den sjuke själv tar fram medicin och material för operationen, inklusive dropp och förband. Vi vet alla hur det fungerar i Sverige; efter att diagnos satts, startar den behandling som fastställs av ”Nationella riktlinjer” för just den diagnosen. Ingen frågar om patienten kan betala eller om det finns försäkring som täcker kostnaden.

Naturligtvis skall vi vara tacksamma över möjligheten till den sjukvård vi har i Sverige! Vi kanske skulle fundera över hur det kommer sig att kongoleser har lättare att ge uttryck för omsorg och för glädje, trots sämre levnadsvillkor än vad vi har.