onsdag 10 november 2010

Krokodiler som kamouflage

Krokodiler kan uppenbarligen användas till mycket mera än man först tänker sig! Skinnet, klorna, köttet och kanske tänderna, kan användas på olika sätt. Men så finns denna otydliga uppgift, att kunna avgöra om en kvinna i det inre av Kongo blir gift eller kan föda barn! Och så det senaste; att utnämnas till ansvarig för att ett plan kraschar och 19 personer dör!

Det är med största sannolikhet så, att krokodilen inte hade något att göra med den olycka som inträffade i Bandundu för ca 2 månader sedan. Den fanns ombord, som passagerarna, och utsattes för samma olycka som dem. Allt pekar på att det inte fanns tillräckligt med bränsle i planet och det var den verkliga orsaken till kraschen.

Hur behovet av krokodiler som kamouflage, kommer att se ut i framtiden vet vi inte.

tisdag 2 november 2010

Krokodil och kvinnovåld i Kongo

Så kom nyheten att det plan som kraschade i Bandundu för drygt två månader sedan, gjorde det därför att en krokodil, förvarad i en väska tog sig ut i friheten! Passagerarna blev då rädda och flydde i riktning mot cockpit, varvid planet kantrade och blev omöjligt att manövrera!

Kan detta vara sant? Kan detta verkligen vara orsak till att 19 personer omkom?

Att krokodiler transporteras i flygplan vet alla som bott i det inre av Kongo! Krokodilkött är en eftertraktad delikatess och kan utan problem säljas i huvudstaden. I normalfallet surras gapet med en pinne och rep så att krokodilen inte kan komma loss. Om repet är dåligt eller arbetet inte görs helt perfekt, kan naturligtvis fastsnurrningen lossa. Dessutom brukar den snurrade krokodilen transporteras i lastutrymmet, under passagerarutrymmet. I det aktuella planet fanns krokodilen i en väska, inne i passagerarutrymmet.

Krokodilkött är så gott, att det råder speciella regler om hur det skall hanteras och vilka som får äta det. Det kan tillagas endast av män och även ätas endast av män! Traditionen säger att om en kvinna äter krokodilkött, blir hon inte gift och kommer inte att kunna föda barn! I ett land där kvinnans värde till stor del ligger i om hon är gift och fött barn, är detta en förskräcklig tanke! Alltså äter inte kvinnor krokodilkött och tillagar det inte heller. Samma regel gäller för boaorm, en annan delikatess.

När jag var bosatt långt inne i den tropiska regnskogen och på olika vägar fick en krokodil, ville jag bjuda kvinnorna från byn på festen. ”Vi vet att det är männens påhitt, men vi vågar inte äta krokodil”! Det gick inte att övertala dem.

Om en krokodil var orsak till flygkraschen är naturligtvis svårt att avgöra. Det finns många andra faktorer som skulle kunna vara bidragande och eventuellt orsak.

I gårdagens DN fanns en mycket intressant artikel i Kulturdelen, skriven av Maria Eriksson Baaz och Maria Stern från Göteborgs universitet; ”Våldtäkten som turistattraktion”. Artikeln finns att läsas på nätet: www.dn.se/kultur/kulturdebatt. Jag rekommenderar den! Slutorden i artikeln; ”Kongos våldtagna kvinnor behöver inte fler delegationer och besökare som visar dem sitt medlidande” och senare; ”Bara om vi bejakar det komplexa i situationen…..kan vi identifiera lösningar som gör verklig skillnad”.

Jag önskar att vi alla skulle våga se hur komplext allt är i Kongo och att det inte finns enkla lösningar. Att ensidigt satsa på insatser mot kvinnovåld i östra Kongo och tro att detta är det viktigaste är naivt. Det är att blunda för exempelvis de stora delar av landet som inte har vägar och dit det är omöjligt att komma för att ge vanliga förebyggande hälsovårdsinsatser som ex vaccination mot mässling för barn, förlossningshjälp till gravida och behandling vid malaria och TBC till befolkningen. Det är att blunda för det stora antal barn i landet, som idag inte går i skola och får lära sig läsa och skriva. Det är att blunda för den nya kolonialmakten som breder ut sig och tar initiativet från lokalbefolkningen och därför skapar ett nytt beroende och på sikt mera hat.

Vad kan vi i Sverige bidra med när frågan gäller krokodiler och kvinnovåld i Kongo?

Bloggintresserade

Bloggarkiv

Om mig

Jag har arbetat 17 år i DRK, i Mai Ndombe provinsen som missionär och läkare. Är nu bosatt i Ludvika. Jag har fortsatt kontakt med kollegor och vänner i DRK. Jag deltar i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för hälsovård i Kongoländerna.