En vecka i Kinshasa

Den stora "Avenue 30 juin", foto taget genom bilens vindruta









Som alltid är tempot högre i huvudstaden än i inlandet, dessutom känns det varmare. Husen är byggda för luftkonditionering, men då det inte finns el, blir det mycket varmt! Husen i inlandet är byggda med ventilationshål och där räknar ingen med luftkonditionering!

Under våra dagar i huvudstaden hinner vi med att besöka tre av våra vänner och får på sätt möjlighet att träffa deras familjer. Familjens betydelse blir synlig vid dessa besök. Vi besöker även hälsovårdsministeriets lepra och tuberkulos ansvariga läkare, som båda är gamla medarbetare och vänner till mig. En av dem är besjälad av tanken att den fattiga befolkningen måste få det bättre och han ger även nu uttryck för denna syn. Den andra ger uttryck för sin frustration över att arbetet inte är lika effektivt som tidigare, de unga läkarna som sitter på ansvarsposter ute i landet är oerfarna och med bristande resurser, blir resultatet sämre. Risken är naturligtvis att dessa smittosamma sjukdomar kan öka i landet och därmed följer ett försämrat hälsoläge för hela befolkningen.

En kväll samtalar vi med Jonas, uppvuxen på Semendua och nu bosatt i Kongo. Jag har känt honom sen han var en liten pojke och det är fint att få träffa honom nu. Han pratar lingala helt utan brytning och känner kulturen bättre än någon av oss andra som bott i landet några år! Hans arbete är till en del att sätta stopp för de tjuvjägare som riktar in sig på bl.a. elefanter och olika chimpansarter. Han berättar om sina äventyr och upplevelser. Han har som ”nästan kongoles” möjlighet att se och förstå de olika hjälpinsatser som finns i hela landet och det är inte alltid positiva yttranden han har om de projekt han sett!

Vi imponeras av kvinnorna i Mombele, som samlat ihop pengar och börjat bygga ett hus som skall bli ett gästhus. ”Nästa gång ni kommer, får ni bo här”! Väggarna är resta, nu skall det bli ett tak och sen är hela inredningen med golv och annat kvar att slutföra. Deras entusiasm och glädje är smittande!

Men det finns problem; hälsovården är dyr för patienterna, skolavgifterna höga för föräldrarna, vatten och avlopp fungerar inte och detta gör att hygienen är helt otillräcklig och sjukdomar sprids i huvudstaden. Gatorna i centrala delar är nya, men i förorterna är de nästan inte farbara. Stor andel av de unga är arbetslösa. Även med universitetsstudier finns ingen garanti för att det går att få ett arbete. Dessa frågor oroar många, som undrar hur landets framtid skall bli. Den politiska situationen gör inte bilden klarare. Ett annat problem, som orsakar stor oro hos en grupp, är att antalet muslimer ökar. Andelen muslimer har tidigare ansetts vara mycket liten, men nu ökar denna andel. Det som hänt i andra afrikanska länder skrämmer folket här; ”vi kan bli nästa måltavla för de militanta grupperna”. Vem kan idag veta något om detta? Vem kan försäkra dem om att så kommer det inte att bli?

I Kinshasa, liksom i inlandet, möttes vi av glädje och uttryck för uppskattning för att vi kom. Jag som var lite fundersam innan vi åkte över vad denna resa skulle erbjuda oss! Nu vet jag att kongoleserna uppskattar besök av oss, att de vill prata om sin situation, de vill diskutera sina problem och glädjeämnen, de vill dela sin oro, de vill prata om gemensamma minnen och upplevelser. Och framför allt, de vet att vi bryr oss, att vi tänker på dem och vill veta hur de har det i sin vardag. Det är omöjligt att glömma vad vi sett och upplevt, det svåra är att förmedla upplevelsen!

Förortsgata, på väg till ett sjukhus, fotot taget genom bilens vindruta. Försäljning av bröd och mat sker från de små stånden i gatukanten.

Mimia besöket

Välkomst på Mimia flygfält










Byn som utgör en liten glänta i regnskogen och som rymmer så starka viljor, som skapar så mycket känslor hos besökarna! Här har jag bott och arbetat i sex år, fått uppleva så mycket glädje och sorg, lärt mig ett nytt språk och fått lära mig lite av nkundufolkets kultur. Nu är det sex år sedan jag sist besökte Mimia. Vi kommer till Mimia i MAF:s Cessna 206, något större än det plan vi flög till Semendua med.

Vi blir mottagna på flygfältet av byns alla kvinnor, män och barn – nästan! Det är stor glädje, kvinnorna dansar, sjunger och viftar med blommor och blad. Att det är ett så hjärtligt mottagande beror på att vi kunnat förmedla mediciner och hjälp till sjukhuset, en hjälp som ger alla kvinnor gratis hjälp vid förlossningen, även om det behövs ett kejsarsnitt. Hjälpen kommer från ett företag i Västerås och andra, som upptäckt glädjen i att hjälpa de utsatta. Vi kunde nu konstatera att hjälpen kommit fram och att många kvinnor fått hjälp!

Människorna kommer och hälsar och berättar om alla som dött. En del av de som dött var vänner och kollegor. Även här drabbas människor av stroke och jag får höra att Lokio, sjukvårdaren, blev liggande förlamad i 10 år, innan han slutligen dog.

Vi går runt på sjukhuset, möter sjukvårdare, barnmorskan och läkaren. Det är som att möta det omöjliga, det olösliga! Hur skulle det vara möjligt att införskaffa allt som behövs här, hur skulle det vara möjligt att transportera det hit? Det behövs nya sängar och madrasser, det behövs mediciner och sjukvårdsmaterial, det behövs el till operationslampan och mycket annat! Och ändå – med det som finns räddas liv!

Jag gör en artighetsvisit hos byhövdingen, Nkumu na toto. Han sitter under det solskydd där han tar emot gäster, omgiven av sina närmaste, han är klädd i rött och sin leopardmössa, huden är insmord med ett rött färgämne. ”Agneta, oyebi ngai?” (= Känner du mig Agneta?) Jag svarar att vi träffades ju för sex år sen, men det är inte det han tänker på: ”Jag är Emilias son” säger han så. Och då ser jag det, han liknar den långa Emilia som jag kände så väl under mina år här. Emilia var hjälpsam och plikttrogen och tog del i arbetet för att hjälpa andra kvinnor. Vem kunde ha trott att hennes son skulle bli byhövding?

Behovet av referenspunkt, behovet av att se samband; samma behov hos Nkumu na toto som hos mig! När vi pratat en stund lovar han mig att han skall se till att byns män nu skall arbeta bättre på flygfältet, så att även det stora MAF planet kan landa där. Leverans av vacciner fyra gånger per år, av mediciner och material kräver det större planet. Det har varit omöjligt några gånger det senaste året att landa på Mimia, så hans löfte är värdefullt!

Nu får vi bara hoppas att Mimias Nkumu na toto kan bidra till att flygfältet blir användbart och kan utnyttjas även av det stora MAF planet. För barnens framtid och för befolkningens goda hälsa!

När vi flyger från Mimia försöker jag samla ihop alla intryck inom mig! Referenspunkterna finns, även med folk i denna glänta i regnskogen! Kommer vi att mötas igen? Det är svårt att veta, men idag finns en parabolantenn på Mimia och det går att maila till läkaren och ge honom uppmuntran och svara på hans frågor. Vem kunde ha trott det på 70-talet?

Mimias Nkumu na toto

Dagar på Semendua

Kontakt med omvärlden











Vi tog oss från huvudstaden, Kinshasa, till Semendua med ett MAF plan, en liten Cessna 182 med plats för tre passagerare. Genom luften ca 1,5 timme och så landade vi på Semendua flygfält. Semendua ser ut som en by, men är deklarerad vara stad. Det finns ett område som anknyter till kyrkan och missionen, ”Semendua Mission”, och ett annat område, längre bort, som kallas ”Semendua Cité”. Det finns en marknadsplats, några små boutiquer som säljer tyger, kläder, tvål, batterier och andra små produkter. Det finns också ett antal privata ”apotek”, som säljer de produkter som människor behöver vid exempelvis malaria, inälvsmask och olika infektioner, till höga priser. Det finns ingen elförsörjning och naturligtvis inget vatten och avlopp. På ”Semendua Mission” har kyrkan sitt huvudkontor och det finns också ett litet sjukhus och ett Hälsocenter. Själv har jag bott kortare tider på Semendua och jag har många vänner där.

Våra dagar på Semendua innehöll ett blandat program; jag sorterade efterlämnade gamla böcker, rensade i förråd med tillhörigheter som missionärer efterlämnat och så träffade jag många vänner, som vill prata. Alla undrade hur det var med alla som tidigare arbetat där. Vi cyklade till ”Semendua Cité” en dag och fick möta kvinnor som arbetar med ett alfabetiseringsprojekt, vi fick träffa lärare och pastorn i församlingen, som finns där.

En dag åkte vi jeep, 13 km från Semendua; det var en ”lång” resa, på vägar som påminde om de vägar som finns inne i regnskogen, med tät vegetation och djupa, vattenfyllda gropar i vägen. Vägen gick förbi det som en gång i tiden var en kaffeplantage, Botchuni, men som nu är övergiven och husen står överväxta av olika träd och buskar. Väl framme på savannen och på en plats med en liten höjning av marknivån, var vi på den plats där man med mobiltelefon kan nå omvärlden!

En ung kvinna kommer brådskande och vill hälsa; ”Jag är Tores banfricka”. Efter en stund förstod jag att hon hade arbetat som barnflicka hos familjen Olsson på Semendua! En annan kvinna stannade oss och uttryckte sin glädje; ”Agneta, ojungi”, vilket betyder ”Agneta har Du kommit tillbaka”? ”Jag kommer ikväll så kan vi prata”! Hon kom också på kvällen och pratade gamla minnen och skrattade mycket, som hon alltid gjort! Ett cykelekipage kom och passagerarna vilade i skuggan; det var en man som transporterade sin sjuka hustru hem till byn, eftersom ”läkarna inte kunde göra något” (det är vanligt att man gör så, då ingen behandling längre finns att tillgå). De hade också med sig sin 3-åriga dotter, Priscilla, som aldrig tidigare sett ”mundele” (=en vit person). Med stor tveksamhet kom hon lite närmare mig, då jag pratade med henne och till slut vågade hon räcka mig handen!

På vägen hem fick vi göra en paus, eftersom en gräsbrand spred sig snabbt i vegetationen och vi fick nästan ta oss genom elden denna dag. Under vår vistelse fick vi ta oss genom de fyra elementen och överlevde allt!

Värdet av möte och dialog blev tydligt under dagarna på Semendua! Alla, från äldre som kände oss, till barnen som var lite rädda, alla ville hälsa och prata. Många frågor avhandlades och vi lämnade Semendua något bättre informerade om hur befolkningen har det, i denna by, ca 60 mil landvägen från Kinshasa, i nordostlig riktning.

Rädslan är övervunnen

Åter i Sverige – från en annan planet!

Nu är vi hemma igen, men inte helt! Det känns som att vi besökt en annan planet och då är det inte lätt att anpassa sig till den ordnade tillvaro som erbjuds i Sverige!

I går kväll, då vi hade klarat av alla procedurer med incheckning och kontroller av olika slag och satt i den stora bullriga väntsalen på flygplatsen Ndjili, försökte jag sammanfatta mina tankar och känslor efter detta besök.

Vi har haft intensiva, men intressanta dagar. Samtal med vänner och kollegor har gett oss en bättre bild av den aktuella situationen i Kongo. Men ändå – kan vi någonsin förstå vilka villkor människorna lever under? Det är många frågor som är obesvarade!

Huvudstaden är helt förnyad i den centrala stadskärnan, till den grad att jag knappt kände igen mig! ”Avenue 30 juin”, den stora huvudgatan, har nu blivit fyrfilig i båda riktningarna, det finns många nya hus och det byggs nya affärshus och bostadshus. I de fattiga kvarteren i periferin, är allt oförändrat; gatorna, plåtskjulen som folk bor i, avloppsvatten direkt ut – kort sagt, det var sig likt och jag kände igen mig!

Fattigdomen går allt djupare och stora delar av befolkningen kämpar för att överleva. Många ger uttryck för oro inför framtiden och menar att landet är hotat på många olika sätt. En del av de faror vi fått höra om, är verkligen oroande, och inte bara för landets invånare, men för oss alla! Och så mitt i allt detta svåra: glädje och omsorg! Det positiva vi mötte gör att vi gärna vill återvända! Men nu skall vi först försöka landa här och anpassa oss till livet här!